den trettonde aposteln

Alltså har ångrat mig angående att berätta om brandmästaren, det är faktiskt ingen bra historia. Min försovning däremot! Så jävla virrig! Jag vaknade och skulle åka med vagnen in till stan för jag skulle på Crowd management utbildning på båten. Så var jag i god tid osv. men helt plötsligt när jag tittar på klockan så är den tio minuter för mycket! Alltså jag var hemma och skulle tagit en vagn för tio minuter sedan. Så jag springer, så jävla snabb! Bara slutade borsta håret och började kuta. På vagnen träffar jag en tjej som går utbildningen samtidigt (hon verkar vara ganska jag-svag actually, mer om det snart). Vi har tänkt ut samma väg, med samma byten osv. och jag stressar på om förseningen. Hon är typ lugn och bara "jag har kollat resvägen på västtrafik, man ska hinna om man åker såhär". Okej, lugnt, kool. Men vid Marklandsgatan där vi ska byta vagn så missar vi trean och jag får panik igen. Tittar på min klocka och inser att vi aldrig kommer hinna! Förbereder mig på pinsamheten i att komma försent och stressar upp henne. Vi inser ju givetvis att det inte finns något att göra och lugnar ner oss lite. När vi sitter på vagnen så tar hon upp sin mobil och ba "klockan är tjugo över" (vi skulle vara där kvart i) och det var kanske fem minuters restid kvar. Hur fan är det möjligt säger jag? Hon var ju tjugo över för tjugo minuter sen? Alltsåååå så går min klocka fel! All stress i onödan! Jag var i fett god tid. Och hon bara låter mig gå på och stressa sådär utan att kontrollera fakta eller ifrågasätta. Alltså hon visste ju hela tiden att man var i tid? Min slutsats är att hon är så jag-svag att hon liksom accepterar alla andras sanningar och gömmer sin egen. Fan vilket jobbigt liv. Utbildningen var rätt nice. Fanns en stilig kapten som föreläste om katastrofsituationer. Uppiggande! Men jag måste lära mig att ha lite bättre tidsuppfattning. Det är liksom inte första gången något likt detta händer mig.